I gårkväll innan jag somnade lyssnade jag på Carolina Gynnings sommarprat. Efteråt hade jag svårt att somna då tankarna yrde runt i mitt huvud. Jag känner igen mig i mycket av det som Carolina berättar om från sitt liv. Jag har också alltid varit en sökare, aldrig riktigt känt mig hemma någonstans, känt inre stress, utanförskap , lyckosökande, intresserat mig för "fel" typ av killar, "varit illa ute" och haft fjärilen som "mitt djur". Min första snuttis var en fjäril :) Jag har dock gjort allting i en lightversion om jag jämför med Carolina. Idag känner jag mig nästan hel. Jag har en man och en dotter som jag älskar mer än någonting annat på denna jord men ändå känner jag mig naggad i kanterna ibland. Tror mest att det blossar upp när mitt förflutna slår upp sina portar och besöker mig. Jag skulle verkligen önska att det inte berörde mig så starkt som det faktiskt gör. Jag kan nog verka oberörd och glad men inombords är det kaos. En labyrint jag inte kommer ut ur utan hjälp. P håller min hand och guidar mig men jag måste själv gå annars kommer jag ingenstans. Min lilla familj och det vi har tillsammans är värt allt i hela universum. Det som skrämmer mig är att jag vill vara en bra förebild för Molly. Inte en hispig fjäril som flyger in i mörkret och lever för dagen. Idag lyssnade jag på Kristan Gidlund som sommarpratare. Hans sätt att beskriva sitt livsöde och längtan efter barn är galet vacker men gör också så ont i mig och tårarna rinner ner för mina kinder. Varför är livet så orättvist???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar